Maria Bielke intervjuar Mikael Wiehe

Mikael Wiehe har varit artist i över 40 år, släppt 50 album som har sålt i en och en halv miljon exemplar.

I en intervju med Maria Bielke berättar han öppenhjärtigt och personligt om hur musiken kommer från rymden, att 90% av allt som görs är skit och om hur viktigt det är att våga vara Gud.

Jag står utanför hans hem beläget mellan Triangeln och Pildammsparken i Malmö. Jag har fått intervjutid klockan tre och väntar på att bli insläppt.

Kvinnan som öppnar porten är hans fru. Hon visar mig till Mikael Wiehes studio och ber mig sitta ned. Jag bekantar mig med rummet som är möblerat med böcker, tavlor, instrument och musikutrustning. Soffan jag sitter i är väl använd, har en grönbrun nyans och är gjord av plyschaktigt material.

Nu kommer han in. Klär av sig ytterkläderna, han är klädd i skjorta och manschesterbyxor. Han ber om ursäkt för att han är sen.

Man måste våga vara Gud

Jag ställer frågan vad som är viktigt i en text som handlar om ord som har stor betydelse?

-        Att det finns en väldig kärlek till språket. Man måste veta vad lödig betyder. Man måste tycka det är så jävla roligt med språk och att det är roligt med ord som är speciella som kanske inte så många har använt. Som när jag säger att kråkan är kraxande svart (Flickan och kråkan, Kråksånger 1981); där tycker jag själv att fick jag till det. Jag har en teori om att alla som uttrycker sig konstnärligt gör sig själva till Gud. Det måste finnas en oerhörd nyfikenhet på att lyssna till människor. Man måste ta in mycket men måste också vara jävligt hård för ibland kan få mothugg både innehållsmässigt och konstnärligt. Man måste våga vara gud, det är jag som skapar världen fuck you! De flesta konstnärer är rätt egotrippade och jag tillhör dem.

När jag var elva år satt jag i källaren i mitt föräldrahem i Vetlanda och lyssnade på Mikael Wiehes ”Kråksånger”. De gjorde ett oerhört stort intryck på en elvaårig flickas nyfunna vuxenmusikintresse. Längst upp i högsta tornet håller prinsessan vakt... Jag satt häromdagen och läste min tidning... Men jag har ett rum längst inne dit tanken inte når... Alla texter sitter som berget. Jag minns också att det på den tiden fanns 60-minuters kassettband. 30 minuter på var sida. Jag hade fått skivan inspelad av en bekant. I slutet av skivan under den finstämda balladen ”Kom hem till mig” tar bandet slut. Fortfarande så slutar låten för mig rent mentalt fortfarande där. De sista stroferna har jag aldrig lyckats memorera.

  

Skapelseprocessen

-        Hur går du till väga när du skriver din musik och dina texter?

-        Allt skapande börjar med att man härmar det man tycker är bra. Det tror jag är en nödvändig process. När det gäller sångskrivandet har min första och största förebild varit Bob Dylan.

Mikael skapar musiken i tre klassiska faser. Första fasen där roliga ord och bra rim poppar upp. Den andra fasen handlar om det inspirerade ögonblicket, när han plötsligt vet hur låten ska se ut när den är färdig. I den tredje fasen äger snickeriarbetet rum, tiden då han bearbetar musiken så att den blir hållbar hela vägen till slut. Dessa faser äger rum samtidigt med olika låtar. För att hålla produktionen i gång arbetar han disciplinerat varje dag mellan sex och tio på förmiddagen både med sina egna låtar och med översättningen av andras texter. Nyligen har han översatt Bob Dylans texter till sig själv och Ebba Forsberg.

-        Jag har haft en period nu på cirka tre månader då jag har haft mycket inspiration och fått väldigt många låtar färdiga. Från augusti till december har jag gjort 25 låtar. Jag har flera gånger vaknat mitt i natten med formuleringar och då spelar jag in det som finns i huvudet. Härom natten gjorde jag en hel låt.

Mikael Wiehes personliga och musikaliska utveckling

-        Du har valt att skriva dina texter på svenska och sjunga på skånska, konstaterar jag.

-        Jag började skriva på engelska och det lärde jag mig nog en del på. Jag började spela jazzmusik utan ord från 20-talet, fortsatte sedan att spela samtida musik. Efter det började jag sjunga på stockholmska och skriva på svenska och slutligen började jag sjunga på skånska. Jag skrev hur jag upplevde världen från mitt eget perspektiv men om saker som låg utanför mig själv. Med tiden har jag skrivit mer om mig själv än vad jag gjorde från starten. Låtskrivandet har i det långa perspektivet varit ett sätt att närma mig mig själv, säger Mikael och väger orden noga i munnen.

Mina tankar går till Mikaels fru. Kvinnan som han nästan skiljde sig ifrån, omsjungen och omskriven i hans album som kom ut år 2009 ”Sånger från en inställd skilsmässa”. Så blottad och utlämnad i ett sådant privat område som berör hennes otrohet och deras separation.

Den man som hade funnits där

i många långa år

Den man du hade viskat med

på natten när jag sov

Mannen i ditt hjärta

Mannen i din famn

Mannen som du träffade

i cyberspace nånstans

Mannen, Sånger från en inställd skilsmässa 2009

-        Anledningen till att jag började skriva på svenska var det politiska klimat som rådde kring år 1968 och i kombination med mina egna inre drivkrafter att bli författare. Då jag var 22 år upptäckte jag och min generation de hierarkier som fanns mellan länder klasser och färger, maktstrukturer. Det var det som var vårt budskap - att det var rätt att göra motstånd mot de existerande maktstrukturerna. ”Keops pyramid” handlar om det.

-        Vad är det för budskap som du vill förmedla idag?

-        Exakt samma budskap, exakt samma strukturer finns idag men i takt med att tiderna har förändrats blir man också uppmärksam på sig själv.

                      Jag är en av dom som slavar på Kung Keops pyramid                                

Och det är vi som jobbar nere invid foten
Och vi sliter och vi svettas för att inte tappa tid
Och det är synd om dom som inte fyller kvoten
Har man en gång kommit hit
blir man aldrig mera fri

Keops pyramid, Vem kan man lita på 1972

-        Du är väldigt förknippad med vänsterrörelsen. Är det något du själv valt, en medveten strategi?

-        Jag var väldigt aktiv i rörelsen, särskilt när vi startade Hoola Bandoola band 1970. Våra texter var politiska. Vi hörde samman med vänsterrörelsen och jag jobbade mycket med kulturpolitiska frågor. Men jag har aldrig velat vara med i ett politiskt parti därför att det fanns så många som ville bestämma vilka låtar jag skulle skriva och det ville jag inte.

-        Hur ser det ut idag, finns du kvar där i vänsterrörelsen?

-        Vänsterrörelsen har på senare tid fokuserat på andra frågor som exempelvis sexuell läggning och det tycker inte jag är det viktigaste. Jag tycker fortfarande att vara vänster innebär att tala om de ekonomiskt förtrycktas situation.

-        Själv är du ju i en väldigt privilegierad ekonomisk situation, inflikar jag snabbt.

-        Ja det stämmer, och vem ska man verkligen begära något av? Just av dem som är i den situationen. Någon sa till mig häromdagen ”det är lätt för dig att säga du har ju råd”. Ja just därför, jag måste kräva något för att jag själv har råd.

I mitt hem, där jag växte upp var det liksom inte riktigt rumsrent att lyssna till ”vänsterorienterad” musik. När jag satt där i källaren med mitt kassettband med Kråksångerna kändes det som om jag höll förbjuden frukt i min hand. Jag var noga med att lyssna i hörlurarna om min mamma var i närheten. Jag tror att hon var rädd för att jag skulle bli revolutionär om jag lyssnade för mycket på den sortens musik.

Jag är en auktoritär ledare men musiken kommer till mig från rymden

-        Melodierna har alltid kommit av sig själv, musik kommer till mig från rymden. Jag är inte skolad i komposition och kan inte på ett professionellt sätt utveckla musiken utan det är intuition. Jag skrev min första svenska sång 1969. På den tiden gick det ganska fort att skriva. Man är så jäkla glad att över att det blir en låt, bara det är tillfredsställelse nog. Det har blivit svårare att skriva nu. Jag har visserligen samlat på mig ett antal ord, uttryck och tankar. Jag har ett stort skafferi att ösa ur. Men jag har också skrivit 300 låtar och det gör att jag har redan använt mycket att det som kommer till mig.  En bra mångtydig text kan få människor att förstå många saker. Medan en otydlig dålig text inte får några människor att förstå någonting alls.

-        Vem ska avgöra om det är en bra eller dålig text, frågar jag?

-        Om jag ska vara kategorisk och polemisk kan jag säga att 90% av allt som görs är skit. 90% av frisörerna kan inte klippa. 90% av musikerna är dåliga, 90% av låtskrivarna kan inte skriva låtar, 90% av författarna skriver dåliga böcker och 90% av politikerna är idioter.

-        Det där är rätt tuffa ord, replikerar jag.

-        För min egen del är procentsatsen ännu lägre. Mindre än 10% av de böcker som ges ut intresserar mig. Så vem som ska avgöra vad som är bra eller dåligt vet jag inte och det intresserar mig inte heller, säger Mikael och trots att han låter rätt kaxig skönjer jag glimten i hans öga.

-         Jag blev orkesterledare redan när jag var 18 år. Jag var en mycket auktoritär ledare. Jag inbillar mig att jag är mindre auktoritär idag men när jag pratar med folk och musiker jag känner säger de ”jaja det blir som du vill i slutänden ändå”. Jag har blivit något mjukare i kanten men inte mycket. Några kan skriva något som är lödigt dvs med hög karat, andra kan det inte, det handlar om begåvning.

Jag är en man med enkla vanor
De’e inte mycket, jag vill ha
Jag har rätt så låga pretentioner
och ställer inga större krav
Jag kan va utan guld och glitter
Jag kan va utan överflöd
Jag kan va utan fjäsk och smicker
från dom som köper det, jag gör
Men ska jag sälja mej för pengar
så ska jag ha vad jag är värd

Allt vad jag begär, Kråksånger 1981

Mikael Wiehe släppper i dagarna en nytt album som heter ”Ta det tillbaka”. Den skivan beskriver han som ”den mest politiska skivan jag gjort någonsin”. Den handlar inte helt oväntat om vänsterns kamp mot högerkrafterna och den borgliga regering vi har just nu. Det är numera ok för mig att lyssna till ”vänsterorienterad” musik. Det återstår att se om de nya texterna också sätter sig som berget.