Jag drack mig full när jag var åtta år gammal

Så börjar baksidestexten till Lotten Säfströms debutroman "Jag ville bara dansa" ISBN 978-91-980348-0-6.
Den fortsätter med

... Det var första gången på eget bevåg, men inte första gången jag var berusad. Från en uppväxt i materiellt överflöd hade jag nu påbörjat en vansinnesresa i utanförskap, utvecklande missbruk, kriminalitet och hemlöshet längs vägen. inte ens min dotters födelse bröt beroendets grepp om mig. det var nära att jag dog i det sinnesförvirrade tillståndet.

Det här är min skildring om hur det gick till när jag lurade döden.

Idag har Lotten Säfström haft releaseparty för sin bok på Spegeln i Malmö. Stor eloge till henne och de andra som har modet att skildra sig själva osminkade, nästan nakna enbart klädda i ord.

Första persons perpektiv eller tredje persons perspektiv?

Om en bok är skriven i Jagform eller i Hon/Han/Detform spelar en avgörande roll.

När han sitter på Mormors Bageri på Värnhem tittar han på TV-monitorn. Han har suttit där nu i tre timmar med en maräng, ett glas vatten och en kopp kaffe.

När jag sitter på Mormors Bageri på Värnhem ser jag på TV-monitorn. Jag har suttit här nu i tre timmar med en maräng, ett glas vatten och en kopp kaffe.

Känner du skillnaden? Jag gör det defifnitivt.
Hela känslan med texten förändras. Jagformen blir mer personlig, mer tätt inpå, men också mer infantil och gränsar ibland till egocentrism. Perspektivet blir mer begränsat eftersom allt ses med Jagets ögon.

Hanformen blir mer ytligt, en känsla av att surfa på ytan. Liksom mer allmängiltig, inte så direkttalande.  lättare att glida in och ut ut olika personers perspektiv eftersom Jaget inte finns. Ibland skapas en onödig distans till innehållet i texten.

Varför då detta spörsmål?

Ingmar Bergman kände aldrig skuld är skriven i presens och i tredje persons perspektiv. Det ska bli tre böcker i samma serie, med samma karaktärer. Andra boken skriver jag på nu.

De som hört mig tala om de olika karaktärerna i boken vet att Pär är en snacksalig person. Han har propsat på att andra boken ska handla om honom. Jag har sagt nej. Men Pär är inte en man som ger sig i första taget. Eftersom han oavbrutet snackar om sig och sitt liv har han stegvis brutit ned mitt motstånd och jag har gått med på att andra boken ska handla om honom.

Innehållet i andra boken fokuserar mer och mer på Pär och hans eskapader. Så till den grad att jag nu börjat fundera på om jag behöver ändra perspektivformen i boken från Han till Jag. Det blir liksom lite tjatigt att ideligen skriva Han gör... Pär säger.. då det mesta ändå handlar om honom. Ingmar Bergman kände aldrig skuld hade ingen huvudperson, och det var en poäng med det. Även om Helenas problematik var i fokus ville jag belysa samtliga personers liv ungefär lika mycket. Kanske skulle det vara lättare att helt enkelt göra Pär till huvudperson och använda Jagformen.

Men som sagt det ändrar hela intrycket av texten och plötsligt blir Pär mer begränsad att ta in intryck och känslor från andra. Kanske är det det han vill. Frågan är om jag ska resignera, låta Pär blir både huvudperson och skriva den i Jagform.