Så mycket bättre?

Sett "så mycket bättre", TV4s lördagssatsning i kategorin familjeunderhållning, en fortsättning på förra årets succé med samma koncept. Populära artister i olika genrer sjunger varandras låtar, lär känna varandra under en vecka på något fint ställe i Sverige, äter fin mat och pratar förtroligt med varandra och till publiken.

Denna omgång är det artisterna Laleh, Timbuktu, Mikael Wiehe, Tomas Ledin, Martin från E-Type, Lena Philipsson och Eva Dahlgren som står för programinnehållet.

Hur mycket bättre kan det bli?


Förra året när jag såg denna programserie blev jag helt fascinerad. Satt som klistrad varje lördag och såg hela veckan fram emot Di Levas, Lasse Berghagen och de andras tolikningar av varandra.

Då hade jag TV, satt i soffan och myste i bekväm sittställning med halva helgen kvar. Detta år har jag ingen TV och ser den på TV4 play på söndagskvällen i samma soffa men nu med hela helgen bakom mig. Sitter rätt obekvämt för att få ögonen i rätt höjd för att skärmen inte ska visa den där halvinverterade bilden som syns om jag sitter en centimeter för högt eller lågt eller inte rakt framifrån. Jag väntar på att få gå och lägga mig. klockan är redan 22 och då egentligen 23 eftersom vi precis ställt om till vintertid. Naturligtvis gör kontexten sitt till för intrycket.

Samma koncept som förra året, kvällens huvudperson berättar om sin karriär; hur bra det gått och hur mindre bra det gått ibland. halvroliga aktiviteter genomförs som för gruppen samman. Alla uttalar sig om alla. Först trevande sedan mer familjärt.

Laleh gör en hårresande version av Just nu och då menar jag ståpälsresande version, ur en positivt synvinkel. Timbuktu har i sin låt lagt ned mycket arbete ombyte av takt, rytm och ordval, också imponerande och hörvärt.

Men konceptet är lurigt, det kopierar bara sig självt, nyhetens behag från förra året är borta. Det känns lite Jeopardy över det hela, ett vinnande koncept i repris som fort blir uttjatat.

Jag betvivlar inte det autentiska i artisterna upplevelser, filmvinklarna sveper helt rätt över deras ansikten när de blir drabbade av en emotion. Känslan är säkert sann. Men för mig var det så mycket bättre förra året, första gången det var så mycket bättre.