Björn Ranelid talar till mig i samma takt som en kulspruteeld, svarar på frågor som inte hunnit bli ställda när jag får en halvtimmes telefonintervju med honom i slutet av november 2009. Han gör samma uttalande som jag hört honom säga i TV-intervjuer. Pratar högtidligt och obesvärat om alla evenemang han besöker, om hur eftertraktad han är..
”Titta på min uppdaterade hemsida, ta ett djupt andetag och ta fram din svettduk, du kommer att behöva den när du läser hur mycket jag gör.”
Ranelid ger mig tips om hur jag ska leva mitt liv för att bli en framgångsrik författare .
”Lev sunt, ut och rör på dig, gå powerwalks, en sund kropp skriver bättre böcker.”
Han förklarar i lika hög hastighet hur svårt det är för både etablerade och oetablerade författare att slå sig fram i Sverige i dag, där förlagen ratar de flesta som inte redan är kända namn.
”Det är ett helt kosmos mellan utgiven bok och skriven text, ett intergalaxtiskt stort avstånd.”
Han raljerar över samtidens ytliga författare med sina förstorade bröst och uppblåsta egon och kritiserar flera av samtidens tunga författare för att vara en klubb för inbördes beundran.
”De får inte den uppmärksamheten jag får och de kommer aldrig att få det heller”.
Som för att bekräfta sig själv och övertyga mig upprepar han vid flertalet tillfällen exakt samma nyss sagda ord. Kulspruteelden fortsätter om beundrande kvinnor, otalig mängd inkomna mejl som väntar på att bli besvarade, vilka reklamkampanjer han varit med i.
Jag frågar Björn Ranelid vilket pris han får betala för att befinna sig i offentlighetens ljus. Offentligheten har inte förändrat honom, menar han. Det handlar, enligt honom, mest om att bli förtalad av för honom okända medieprofiler.
Mina öron tröttnar.
Tankarna går till Verner von Heidenstam som får gestalta och representera förförra sekelskiftets kändiskult. Samma offentliga ljus, samma uppståndelse när han gick på gatorna som en vanlig man. En personkult sällan tidigare skådad. Heidenstam fanns avbildad som karikatyr, spelkort och som figurin. En röd tråd i dokumentationen kring Heidenstam är att författarens person har rönt ett långt större intresse än de verk han produceraDE (Ryktbarhetens ansikte, Andreas Nyblom). Samma fenomen råder med Ranelid. Dock finns ett par stora skillnader. Det offentliga livet var inte lika offentligt på Heidenstams tid som idag. Det fanns inget Internet med Heidenstams hemsida som han förväntades uppdatera minst ett par gånger i veckan, ingen mobiltelefon som ringde dygnet runt, ingen inkorg där det efter ett par dagars negligerande fanns 2000 olästa mejl. Inget tv-medium där Heidenstam förväntades delta i allt från matlagnings- till kulturtyckarprogram.
Vilket är då priset författaren får betala för att vara i offentlighetens ljus? Att ständigt vara tillgänglig och alltid förväntas svara i mobiltelefon. Att vara den som vänligt signerar böcker, fotograferas tillsammans med beundrare, skriver autografer. Att på stående fot berätta om varför karaktärerna i böckerna agerar som de gör och inte som de bör till läsare som överrumplar i morgonsrusningen. Att lyssna till okända röster som säger sig ha kunskap om författarens släktingar och till på köpet behöva lyssna på läsarens berättelser om sitt eget liv.
Kanske bör vi ställa oss frågan vilken roll vi läsare vill att författaren ska ha. Vill vi se den kedjerökande, svårtydde outsidern med en lyriksamling tryckt i 100 exemplar, såld i 27 eller vill vi se den kommersiella populärförfattaren inom deckargenren på tremetershöga reklampelare som gör reklam för sig själv? Vilka krav ställer vi på författaren som skriver samhällsrealistiska skildringar? Ska den personen vara man eller kvinna, vara snygg eller ful, tillgänglig eller otillgänglig, akademiker eller arbetare? Kanske har vi behov av fler bilder av författaren?
Om vi nu kräver svar, öppenhet och transparens, vilket pris betalar då författaren? Kanske inget pris alls, det kan de facto vara så att alla kontakter, frågor och igenkännande blickar berikar skrivandet som nu ändå måste få ta mindre tid i anspråk än utan ett offentligt ansikte – Björn Ranelid får återigen symbolisera offentlighetens ansikte uttänjt till maximal gräns. Han gör i år cirka hundra offentliga framträdande. Det här, inklusive restid och förberedelser måste motsvara minst ett heltidsarbete.
När blir det tid för skrivandet i sig?
Kan det vara så att författandet och skrivandet inte längre är det centrala i den etablerade, offentliga författarens arbete? Större del av tiden läggs ner på intervjuer, promotionsturnéer, mediala framträdanden, mejlkontakt och på att uppdatera hemsidor. Det vill säga, på att vårda imagen. Den tid som läggs ner på författandet i sig, på själva skrivprocessen blir mindre och kvaliteten på outputen lägre. Det kanske inte spelar så stor roll för oavsett om vi föredrar outsidern eller den multimediala författaren tycks bilden, mötet och varumärket bli allt viktigare.
Ger man sig in i leken får man leken tåla. Ett känt ordstäv som jag anser ha särskild relevans i detta sammanhang. Det är ett faktum att offentligheten har sina sidor, sina olika sidor. Vi som skriver måste förhålla oss till dessa sidor och de krav som läsaren ställer. Har vi svårt att tackla det måste vi kanske avstå från att publicera det vi skriver eller försöka skriva under pseudonym.
Men frågan är vem som vill läsa en bok utan tydlig avsändare?
| 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar