Självbiografin som läkemedel?

Den första upplagan av Patrik Sjöbergs avslöjande självbiografi om sexuella övergrepp i idrottens värld, Det du inte såg (2011), sålde slut på mindre än två veckor. Sjöberg är inte den enda som skriver självbiografi; i bokhandel och på bibliotek finns det hyllmeter efter hyllmeter.

Jag undrar: varför skriver man självbiografier och varför läser vi dessa?  Jag är själv författare. Vad skriver jag för något? För jag skriver inte självbiografiskt, eller gör jag det?

-        Boken handlar om frigörelse från skuld, Helena som är skyldig till sitt ena tvillingbarns död tar beslutet att ändå fortsätta med sitt liv. Hur gör hon det? Vad händer och vilka relationer blir viktiga? Hur bearbetar hon skulden som är oförlåtlig? Detta handlar boken om.

-        Det låter spännande, jag gillar verkligen titeln ”Ingemar Bergman kände aldrig skuld”, handlar det om Ingmar Bergman?

-        Min karaktär Pär har Ingmar Bergman som idol, hans favoritfilm är ”Smultronstället”. Han ska göra upp med sin egen skuld till sitt barn och finner stöd i Bergmans filmer.

-        Det låter verkligen intressant. Har du själv erfarenhet av ett barns död? Har du egna tvillingar varav den ena har omkommit? Kanske till och med bragts om livet?

-        Min bok är ren fiction, det som händer har inte hänt på riktigt. Men det skulle kunna ha hänt på riktigt, det finns säkert de fall de trovärdigheten i boken överträffar verkligheten. Skuld är ju ett universellt tema som berör oss alla. Jag är själv insatt i tvillingföräldraskap och jag har under flera år varit ordförande i en tvillingklubb där samtalen med nyblivna tvillingföräldrar ligger till grund för bokens tankegångar för Helenas funderingar om föräldraskap.

-        Jaha, jag förstår, det hade ju varit extra intressant om ditt skrivande varit självbiografisk men du är välkommen att skicka in ditt manus till oss. Men jag kan säga att vi har en mycket begränsad utgivning när det gäller nya författare.

Där dog intresset för min bok. Kvinnan som företräder ett medelstort och medelvälkänt förlag fortsätter med samma uppriktigt trevliga stämma men jag känner klart och tydligt att där slutar min bana hos det förlaget innan den ens har börjat. Bra eller dåligt manus spelar mindre roll. Den avgörande punkten i detta samtal är att min bok INTE är självbiografisk. Därmed förhindras också möjligheten för förlaget att lansera detta som en sann historia. En autentisk berättelse med en författare som gärna reser land och rike runt och berättar om sitt trauma och hur hon bemästrat skulden och hur hon skrivit en bok för att bearbeta sorgen. Igenkännandet för publiken tillika det avskräckande exemplet och det närgångna, uppfläkande privata och personliga mötet försvinner. För det här är bara fiction. De kalkylerade intäkterna uteblir. Om det beror på bristande kvalitet eller på avsaknaden av självbiografiska ambitioner eller något annat förblir oklart, boken har ännu inte funnit sitt förlag.

Varför skriver författare och andra kända personer självbiografier?

Ja, inte vet jag men jag kan ana olika anledningar. Man vill visa upp sig, man vill visa den riktiga opolerade ytan bakom all framgång. Man har ett behov att berätta om vem man verkligen är, man har en oberättad historia att berätta. Ett behov av att bearbeta och läka sig själv genom sitt skrivande. Man vill föra fram en viktig aspekt av sitt liv, exempelvis Ann Heberleins Jag vill inte dö jag vill bara inte leva där hon har ambitionen att belysa sjukdomen Bipolaritet. En bok som både är självbiografi och bekännelselitteratur på samma gång. Vidare så kan ett skäl vara att man vill uppnå en position eller som fallet i Lars Noréns En dramatikers dagbok, en ambition att peta ner sig själv från den upplevda kungatron han befinner sig på. Det kan också vara mer motvilligt som i Per-Olof Enquists Ett annat liv, där det enligt honom själv, mest var en önskan från det egna förlaget.  Enquists bok uppfyller självbiografins flesta kriterier, det vill säga det handlar om honom själv under en längre tidsperiod, han har på sig sina egna ”glasögon” genom alla händelser i boken och dessutom framträder han i helporträtt på omslaget. Dock har boken drag av det fiktiva och sorteras faktiskt, åtminstone på det biblioteket där jag lånade boken, på hyllan för romaner och inte bland självbiografierna. Vidare kan man behöva en skjuts i karriären och väljer att samla sina erfarenheter och möten och sin livssyn i bokform. Denna form används både av författare men kanske ännu mer bland andra yrkesgrupper som främst inte har den litterära arena som huvudfokus. Ett exempel jag kan nämna där är Mötley Crues självbiografi The Dirt. Mötley Crue är det kända rockbandet som hade sin höjdpunkt på slutet av 80-talet men som hängt kvar med en trogen skara av fans och lämnar i sin bok inte några snaskiga detaljer åt sidan vad gäller sex, intag av diverse substanser och obskyra möten.

Varför läser vi självbiografier?

För det gör vi. Båda könen läser självbiografier dock främst kvinnor. De som läser The Dirt är kanske mestadels tidigare fans av Mötley Crue eller åtminstone intresserade av Sex, Drugs and Rock´Roll och troligtvis inte gemene man (vem det nu är). Hursomhelst fyller boken ett tydligt, explicit behov för läsaren som läser självbiografier. En del av oss som läser självbiografier kanske tycker att The Dirt är i simplaste laget, inte tillräckligt litterärt skriven, exkluderande och allmänt sjaskig men jag funderar ändå på om det inte är det förbjudna och kittlande som attraherar oss. Den tillfredsställer våra grundläggande behov av både närhet och distans. Kanske är det därför jag själv läser självbiografier och bekännelselitteratur, för att rättfärdiga mitt eget leverne och samtidigt få tänka - det finns i alla fall de som har det värre än jag själv. För låt oss vara ärliga, om inte självbiografin innehåller ett visst mått av oväntade, chockande, smaskiga detaljer, så blir vi lite besvikna. Det blir förlaget som ger ut boken också eftersom den inte kommer att nå förväntade försäljarintäkter.  Naturligtvis kan vi vara genuint intresserade av till exempel Bipolaritet eller något annat ämne som självbiografin utmålar i sitt innehåll men oftast vill vi komma nära författaren. Närmare än vad vi tidigare kommit. Vi vill vara en del av författarens liv, dela dennes hemligheter och ta del av dennes tabun. Vi vill lära känna en del av personen som vi inte lärt känna tidigare via exempelvis fiktivt litteratur eller tidigare offentliga framträden. Vi vill att personens självbiografi ska ”diffa” från den tidigare bilden vi har. Därför funkar inte det om Jonas Gardell bekänner sin homosexualitet eftersom han tidigt i sina framträden varit öppen med sin sexuella läggning, eller om Clark Olofsson skulle bekänna att han är och har varit kriminell, detta är ju kända faktum sedan länge. Vad som däremot skulle vara intressant är om Jonas Gardell skulle berätta om att han blivit heterosexuell och fejkat förhållandet med Mark Levengood de senaste tio åren eller om Clark Olofsson blir religiös och sonar sina synder. Ann Heberlein är mest känd sedan tidigare för sina skarpsinnade texter och talade ord om civilkurage, moral och etik. Hennes manodepressivitet vet man inte så mycket om sedan tidigare. Lite som en bra värkmedicin när vi har ont. Som en bra  antidepressiv medicin kan självbiografin fungera när det värker i själen.

Varför skriver jag själv inte självbiografiskt, eller gör jag kanske det?

Om det nu är så säljande så varför skriver jag inte själv en liknande bok? Det vill flera skäl och det första är nog att jag inte sedan tidigare är känd i bredare kretsar som är en av kriterierna för att få ge ut en renodlad självbiografi om den inte innehåller bekännelser av den högre rangen. Vidare anser jag mig inte ha levt tillräckligt länge för att ge ut en självbiografi med tyngd. Men det finns också andra skäl som väger lika tungt, tror jag. För när jag granskar mitt eget skrivande kommer jag fram till att jag i viss mån skriver självbiografiskt hela tiden. Mitt eget sätt att behandla upplevelser är att skicka ut dem i rymden, låta universum centrifugera dem och skicka tillbaka dem klädda i karaktärer. Pär, Sylvia, Niklas och Janne är karaktärer i min skönlitterära debutroman som får klä skott för mina upplevelser och de får låna fysiska drag från mig. Samtidigt får jag fabulera lite. Lägga ihop upplevelser, plussa på, dra ifrån, skarva lite tidsmässigt. Skönt. Kanske är jag dessutom  för feg för att skriva självbiografi? Kanske tar jag för mycket hänsyn till min samvaro, mina vänner, min familj, mina samhälleliga beröringspunkter? Kanske tvivlar jag på att det som hänt mig faktiskt har hänt? Det känns säkrare att klä mina karaktärer i mina klädedräkter. Men på något sätt är väl allting man skriver om på något sätt självupplevt. För om man ska skriva om det måste man på något sätt upplevt det, hört om det, sett det, hört någon annan som hört eller sett det eller funnit det någonstans i hjärnvindlingarna vilket leder till en indirekt självbiografi. Även ett rymdepos kommer på något plan genom författaren. Som Kalil Gibran skriver i Profeten när han skriver om föräldraskap och barn i deras tillkomst:

De kommer genom er,

men inte från er.

Och fastän de finns hos er,

tillhör de er ändå inte.

Kanske kan man se sina textalster som sina egna barn. De kommer nog från mig själv men framförallt genom mig. De finns i min dator och på mitt papper men jag äger dem ändå inte. Filtrering sker via mig som författare och jag får bilder i mitt huvud som jag översätter till bokstäver som blir ord som blir meningar som blir stycken som blir texter. Dalai Lama svarade när han var på Sverigebesök förra veckan och fick frågan om vem som är hans bästa vän ”Knowledge is your best friend, therefore litterature is crucial”. Självbiografiskt eller inte är mindre avgörande i detta fall, litteratur som tilltalar oss fungerar som en vän, en god läkande vän.