Lost in translation

Begreppet översättning kan begrundas på många plan och det går faktiskt att utan svårighet förirra sig bland nivåerna. Nedanstående dialog utspelar sig i den välkända filmen Lost in translation (2003) av Sofia Coppola. Scenen där den amerikanske Mr Bob spelar in en reklamfilm i Japan symboliserar på ett flertal plan de komiska inslag som kan finnas i en översättningsprocess:

 

Director [in Japanese, to the interpreter]: The translation is very important, O.K.? The translation.

Interpreter [in Japanese, to the director]: Yes, of course. I understand.

Director [in Japanese, to Bob]: Mr. Bob. You are sitting quietly in your study. And then there is a bottle of Suntory whisky on top of the table. You understand, right? With wholehearted feeling, slowly, look at the camera, tenderly, and as if you are meeting old friends, say the words. As if you are "Bogie" in Casablanca saying, "Here's looking at you, kid,"—Suntory time!

Interpreter [In English, to Bob]: He wants you to turn, look in camera. O.K.?

Bob: Is that all he said?

Bland annat kan dialogen visa differensen i kulturöversättning mellan olika yrkesgrupper där den ena är inriktad på regi och artistisk skärpa och den andra på funktionalitet och snabbhet.

Likaså kan dialogen få oss att fundera över
om det finns svårigheter i att översätta från ett språk där alfabetet är byggt på bilder till ett annat språk som består av bokstäver som flödar ymnigt. Visst har ”vårt” alfabet också i grunden varit byggt på bilder exempelvis A som ursprungligen kom från Alef som betyder oxe men det har diffunderat ut i bokstäver som i sig själva inte betyder något annat än just bokstäver. För att skapa betydelse behöver vi kombinera dessa till ett antal ord som ger mening. Det japanska alfabetet har kvar sina tecken som fortfarande betyder en sak, en känsla eller en handling.

Vem målar bilden? Välkända översättare har deklarerat sin definition av översättning: ”att ersätta textmaterial på ett språk med likvärdigt textmaterial på ett annat språk” (J.C Crafford) ”att på målspråket producera närmaste naturliga motsvarighet till källspråkets textmaterial i första hand i fråga om stilen” (E.A Nida). Om dessa definitioner finns inget att tillägga, de är till synes glasklara och utan svårigheter. Att översätta språk- och stiltroget är översättningens mål. 

Men att vara översättare av text från ett källspråk till ett annat målspråk är naturligtvis som så mycket annat en vetenskap. Det räcker inte med att använda Googles översättningsredskap och därefter fila till det råa i kanterna.

Det finns så många fler valmöjligheter, det krävs så mycket mer. Så mycket mer att jag skulle vilja göra en liknelse med de bilder som finns i målarböcker för barn.

Bilden av en prinsessa stående framför sitt slott, på marken skymtas blommor och på himlen finns sol och moln, motivet är klart och konturerna är linjerade, bara att fylla i... Men vem bestämmer färgerna i prinsessans kläder? Vem bestämmer nyansen i hennes hudton? Vem bestämmer om de negativa rymderna ska vara färglagda eller inte? Detta är konstnärens uppgift.

Men vem är konstnären? Hemma hos mig vet jag hur det brukar gå till med bilderna: Jag har tvillingflickor på fem år och de fyller i med helt olika innehåll. Min ena flicka fyller enbart i de figurer och fält hon själv tycker ska ha kulör med färgerna som finns tillgängliga och gör det i ett svep för att sedan ta sig an nästa bild. Min andra flicka väljer noga och blandar nya nyanser som inte funnits tidigare, gör egna mönster eftersom hon finner det nödvändigt att de ska passa in i hennes prinsessvärld. Hon stannar upp, funderar och fortsätter eventuellt nästa dag. Båda bilderna representerar ett original från en vision de själva har. Min ena flicka har hög produktivitet och konstnärlig frihet i fokus och att min andra flicka tänker på att färgerna och motiven bör vara kontextbundna och är värda noggrant övervägande. Likadant kan det vara när en översättare skrider till verket och i de bästa av världar kan dessa metoder föras samman.

Den mångtydiga översättningen. En enkel textöversättning från engelska till svenska i ett klassrum med tjugo elever visar lika många versioner av en och samma text. Naturligtvis beroende av ålder, kön, bakgrund med flera parametrar. Men blir då översättarens dito lika betydelsefull eller döljs detta av professionalism? Vi kan konstatera att vi alla är barn av vår tid och att läsa en översättning från förra sekelskiftet skiljer sig från en i nutid. Men finns det andra, samtida skillnader? Får vi med ett tränat läsöga favoritöversättare? De som tilltalar oss extra eller tvärtom: de vars översättningar vi föredrar att inte läsa. Vi som läsare ha oftast inga alternativ. Det är få gånger vi kan välja att läsa en bok i översättares A eller B eller Cs version Och det är inte lätt som brukare att veta något detaljerat om bokens översättare. För översättarens placering i rummet är minst sagt höljd i dunkel. Översättarna - den osynliga yrkeskåren. Översättaren har ingen personprofil på bokomslaget med bild och lista över tidigare översatta böcker. Ibland sträcker det sig långt att översättaren enbart i de finstilta sidorna, efter omslaget och innan texten börjar, finns namngiven tillsammans med informationen om tryckort, papperskvalitet och ISBN-nummer. Ann- Sofi Ljung Svensson och Per Svensson hade tre månader på sig att översätta Jutta Ditfurths biografi om Ulrike Meinhof. En bok på fem hundra sidor, från tyska till svenska, ett rätt så digert arbete får jag tillstå. Att sedan Dan Browns ”The lost Symbol” blev översatt från engelska till svenska på sju (!) dagar får väl ändå ses som ännu mer imponerande och naturligtvis spelar översättaren en avgörande roll om hur vi uppfattar boken. Och det är faktiskt inte varken Jutta Ditfurths eller Dan Browns ord vi läser, det är översättarens färglagda målning vi får oss till livs.

Men vad krävs då av den professionella översättaren? Det finns högskoleutbildningar i översättning bland annat på Stockholms-, Uppsala- och Lunds Universitet och ett förkunskapskrav för att bli antagen är god kännedom i källspråket och förkunskap i målspråket på universitetsnivå. Men frågan är vilken riktning översättaren kommer att ta bortom utbildningen, vilken kvalitet eller känsla för språket som kommer att förmedlas. Det kan verka självklart att ha goda språkkunskaper i det språk man översätter från samtidigt som det finns etablerade översättare som till exempel Arne Häggqvist, författare och översättare av bland annat av Pablo Picassos texter, som menar att kunskapen i källspråket inte är det viktigaste: ”Det viktiga är inte hur bra man kan språket man översätter från, det viktiga är hur bra man kan språket man översätter till”. Den så kallade Arne Häggqvistsprincipen.

Qué quires decir? Jag tar igen ett exempel ur mitt eget liv. Jag är författare och skribent. I min debutroman ”Ingmar Bergman kände aldrig skuld” har jag en dialog som utspelar sig i ett spansktalande land mellan romanens huvudkaraktär och en kypare vars restaurang hon besöker. Hon dricker ett antal glas vin och börjar sedan prata existentiella ämnen som berör hennes och bokens ledtrauma -  Frigörelse från skuld. Denna korta dialog följt av hennes inre malande tankar kan ses som symbol för översättning i brett begrepp. Hur ska hon förmå sig att formulera något så stigmatiserat som hennes livslögn tillika hennes livsskuld från tankar till ord och hur ska de båda kunna förstå varandra? De har båda två olika källspråk, kyparen som talar spanska och karaktären som talar svenska. De samtalar på knagglig engelska som både underlättar och försvårar diskussionen. Underlättar, därför att det varit nära på omöjligt att i ord formulera så svåra tankar på modersmålet, engelskan blir en distanserad neutraliserare och försvårar, eftersom de båda inte behärskar varken ordförråd eller språkförståelse till fullo i engelskan.

För att öka trovärdigheten i deras dialog ville jag ha med ett stycke på kyparens modersmål – spanska. Jag bad en skrivande vän översätta från svenska till spanska. Hon översatte med hänsyn både till personernas karaktäristik och kontexten de befann sig i. Sedan var det bara för mig att sätta in dialogen i manusdokumentet. Men det visade sig vara svårare än vad jag trodde. Jag är själv helt okunnig i det spanska språket. Gjorde jag verkligen rätt? Skulle det inte vara en accent på que i det här fallet när det det var accent de andra två gångerna? Min osäkerhet inför språket jag skulle skriva på som inte var mitt eget var så stor att jag för säkerhets skull skrev dig en accent i que´t eftersom det hade varit det i de andra fallen. Min rädsla för att göra fel drev mig till att göra fel.

Så jag beundrar Häggqvist mod, själv hade han inga problem med att översätta både turkiska och rumänska dikter, språk som han var monumentalt okunnig i.

Kerstin Gustavsson är en annan etablerad översättare, bland annat som ledare för Ordfronts kurser i översättning. Hon beskriver processen så här: ”hur hittar jag då orden, eller orden mig? Jo, genom diverse kringgående rörelser, genom att jag ömsom närmar mig originaltexten och ömsom fjärmar mig från den... De ord som bäst karaktäriserar mitt eget översättningsarbete är osäkerhet, långsamhet, kringgående rörelser, närmande, fjärmande, härmande”

Blotta åsynen av hennes poetik minner mig om lyrik, poesi, en dikt. Gustavssons tillvägagångssätt och infallsvinkel som kan ses som diametralt motsats till Häggqvists. Gutavssons försiktiga, hänsynsfulla och långsamma mot Häggqvists frigjorda, djärva och produktiva. Båda greppen kan ses som nödvändiga i översättningsarbetet, ibland förenliga, ibland inte.

En efterklang från den mycket fria översättningsskolan. När jag själv gjort översättningsövningar som student vid skrivarutbildningar har jag fått kritik för att inte vara tillräcklig långsam och noggrann, inte tillräcklig trogen källspråkstexten. Detta kanske kan äga sin riktighet. Den översättning jag helst gör är av en väninnas diktsamlingar. Hon heter Unnur Solrun Bragadottir och poetissa från Island med ett tiotal utgivna diktsamlingar på isländska. Hon skriver i ett avancerat fornnordiskt versmått där det ofta rimmas både i början och slutet av orden, vissa dikter ska kunna läsas både framlänges och baklänges plus ett otal till av regler som jag inte behärskar. Vad jag däremot behärskar är det svenska språket. Därför känner jag igen de flesta bokstäver och ett antal ord i isländskan, åtminstone kan jag härröra den etymologiska betydelsen till vissa av orden. Jag förstår däremot inte alls verskonstruktionerna eller meningsuppbyggnaden. Vad jag gör är att jag helt fritt, med obunden vers och med egna associerade ord översätter hennes isländska dikter till svenska med den begränsade ordförståelsen jag har och utan att veta diktens avsikt eller innehåll. Det är ett fantastiskt roligt och nyskapande arbete. Och det är liksom vitsen med det hela, att inte veta vad dikten ”egentligen” handlar om utan skapa nya dikter, ny poesi. På så sätt kan jag hålla med om Häggqvists ord att kunskap i källspråket är av underordnad betydelse men det jag gör är inte en översättning i traditionell bemärkelse. Man skulle kunna kalla det en associationslek, en tolkning, en efterklang från den fria översättningsskolan - den mycket fria skolan. Genom att göra dessa övningar undviker jag att gå vilse i översättningens vindlande djup, jag slipper förirra mig i kvasisemantiska tankegångar. Kanske kan man anse att jag är helt ”lost in translation” men det är min övertygelse att just det kan vara berikande både för berörda och oinvigda, en utveckling för språket. Lusten till språk, lusten till att leka med ord och göra dem till sin egendom. För att använda en svensk kungs valspråk med utbytt subjekt - För språket i tiden.

 Isländska

Tìminn hann töfrahjól,

tækifæri og draumar,

handa okkur kærlekskjól     

klippir hann og saumar.

Svenska

Blyg som ett frömjöl,

ack i dessa tokiga drömmar,

dök han upp i kärlekskjol

som klippt och skuren utan sömmar.